Brewdog - Punk IPA

När du sitter där på lördagskvällen med riktig mainstream-tv, kanske känns det lite väl "Svensson". Om du vill ändra på detta plocka då fram alen som gör skäl för namnet Punk IPA. Etiketten förkunnar bl.a.: "This is an aggressive beer." och "We don´t care if you don´t like it."

Det ska sägas att detta är en av mina absoluta favoriter, alla kategorier, fast än att det enligt systembolaget ska finnas med fläder i både smak och doft (jag gillar inte fläder). Den doftar humligt och fruktigt. Den smakar rejält av beska och det är nog mycket därför kommer att bli lika klassisk som plattan Suffer med Bad Religion.

Sammanfattningsvis är det, precis som namnet antyder, en punkig brygd av förstaklass du kan vända dig till när du känner för att vara lite rebellisk.

Patas betyg: 8,5
Mattes betyg: 8,5
Mattes kommentar:

Det är svårt att tillägga något mer till ovanstående då jag har samma åsikt. Det är en fantastiskt god öl från Brewdog som dryper av den skotska Trainspotting-attityden vilket är tillräckligt för att få toppbetyg från mig. Ett måste för alla att prova på!

Innis & Gunn - Oak Aged Beer Higland Cask

När jag för nåt år sen testade Innis & Gunn's whiskylagrade öl var det mest för att två goda ting kan ju inte bli fel att kombinera. Nu har de kommit med en ny variant i detta tema. Den här gången är det en gammal ektunna för en sällsynt 21-årig Speyside whisky som ölen lagrats i under 49 dagar för att erhålla karaktär.

Ölen har en härlig gyllenbrun färg med en tjock gräddig krona på. Lukten har en klar whiskydoft närvarande med en fruktig karaktär och ändå en viss maltlukt. Den har en mycket komplex smak. Jag tycker mig hitta nya smaker vid varje klunk. Det började nånstans vid kanderad frukt, blev maltigt och faktiskt en liten antydan till glögg vid ett tillfälle. Konsistensen är något som imponerar. Gräddig och len som en Guiness eller Boddington. Eftersmaken har en viss sälta som är typisk för Speyside men den är relativt nedtonad och behaglig så det fungerar.

Ska jag sammanfatta det hela så är det här en jäkligt god öl om du har tycke för whisky, där man fått det goda av whiskyn och tagit bort det lite stickiga. Det känns som finöl som man ska ta fram vid speciella tillfällen för att åtnjuta utan påverkan av några andra öl. Det känns ändå inte helt rätt att bedöma den som en öl i sig. Med tanke på att jag gillar whisky och misstänker att jag medvetet och omedvetet letade efter de lukterna och smakerna när jag provade denna öl, sänker jag därför betyget något.

Mattes betyg: 6,5

Coopers - Extra Strong Vintage Ale

Vilken arom av plommon och frukt! Den första associationen utifrån doften föll på de begåvade belgiska munkarnas gudabrygd, Trappistölen. Här förstår man direkt att det inte är bajsvatten i glaset. På tal om grumligt så har ölen ganska kraftig jästfällning, nästan lite som färsköl, vilket ger den en lite brunare nyans som kan jämföras med te.

Vintage Ale har en gedigen beska och kraftfull smak, men samtidigt någorlunda syrlig. Fruktig med maltsmak. Den kvarlämnar inte heller någon långrandig eftersmak, men eftersom jag anser att eftersmaken på Vintage Ale är ganska trevlig så hade den gärna fått stanna kvar ytterligare. Ska man bara åtnjuta en öl för en kväll så skulle det här kunna vara ett alternativ.

Önskar ni prova så bör ni dock skynda er då ölen kommer att tas bort inom kort från Systembolagets sortiment.

Mattes betyg: 7

Patas betyg: 7

Asahi - Super "Dry" Asahi

Det kändes som på tiden för ett exotiskt inslag. När jag såg Asahi på hyllan tänkte jag: "Är det några som kan benchmarking så är det japaner, de har ju lyckats väl med whiskey." Så jag slog till.

Asahi är en ljus lager med gyllengul färg. Det första som slog mig när jag hällde upp den var lukten. Först kunde jag inte riktigt sätta fingret på lukten, men efter några smakprov insåg jag att den luktar som den smakar. Det konstiga med Asahi är att den just inte smakar någonting när man dricker den. Jag fick direkt tanken av att sitta och knäppa vilken folköl som helst ifrån ICA-butiken. Det är först mellan klunkarna, när man svalt ölen, som smaken sätter in. Asahi har en brödig ton och en svag antydan av metallisk smak, men det är ändå väldigt blekt i förhållande till andra ölsorter. För mig var det en flopp och en klar besvikelse utifrån mina förväntningar på japaners kvalitetskrav. Skulle man köra ett blindtest med ett antal folköl tror jag överlag att många skulle ha svårt att avgöra vilken som är Asahi. Jag är ändå glad över att jag provat på denna öl men japanerna har en lång väg att vandra för att riktigt kunna anses behärska konsten att brygga öl.

Vill du ha en extremt lättdrucken öl så är dock det här kanske en öl för dig.

Mattes betyg: 2 av 10

Sigtuna - Black October

Det är måndag kväll. Jag tittar ut genom fönstret och får se mörkret. Det påminner mig att jag har en av fredagens inköp kvar i kylen. Sigtuna Black October. Den kändes ämnad att dricka denna svarta kväll.

Sigtuna Brygghus har med Black October levererat en svart lager på 5% som lever upp till namnet. Svart som synden. Den är inte i närheten av att ge samma fina krona som nästan bara en stout kan förse en mörk dryck med, men smaken är det inga som helst fel på. Påtagliga kaffe och chokladtoner får det att vattnas i munnen mellan klunkarna. Black October har även en härlig eftersmak som sitter i länge. Jag kommer på mig själv med att gång på gång trycka tungen mot gommen för att pressa ut ytterligare lite smak som lämnats kvar i munnen.

Detta är helt klart en öl att rekommenderas om du gillar mörkare öl med kraftfull, men mild och snäll, smak.

Mattes betyg: 7 av 10

Patas betyg: 7,5 av 10

Patas tillägg: Jag kan bara hålla med inlägget över. Jag känner dock att doften måste kommenteras. När jag luktade på denna mörka brygd kände jag lättnad över att bara inhandlat en flaska den kvällen den avsmakades. Doften var så där härligt fylld med malt, så man vet att maltmagen dagen efter kommer som ett brev på posten om för många flaskor avnjuts. Oftast är känslan i magen dagen efter värt det och så hade det varit med denna nattsvarta brygd.

Spaten - Oktoberfestbier

Gårdagskvällens andra oktoberfestöl. De skillnader som noterades jämfört med Löwenbräu's Oktoberfestbier var namnet, en marginellt lägre alkoholhalt (5,9%) och att jag knäppte en stark ölkorv till Spaten. I övrigt var den lika otroligt ljus, mild och smakfattig.

Efter två tyska Oktoberfestbier så har jag redan förstått innebörden av hela tyska sortimentet av Oktoberfestbier. Dessa öl är inte gjorda för att ge drickaren en smakupplevelse. Oktoberfestölen är gjorda för att drickas i stora kvantiteter och av mild karaktär för att balansera den starka maten som serveras. Till det syftet fyller Spaten och Löwenbräu helt sina funktioner. Att dricka för syftet att enbart åtnjuta en god öl är dock inget som dessa öl är kapabla till, vilket sätter sin prägel på mitt betyg.

Mattes betyg: 3 av 10

Löwenbräu - Oktoberfestbier

Det här startade som ett försök att bevisa för mig själv att min "ölgomme" har utvecklats sedan unga tonåren. Löwenbräu var nämligen den första ölsorten som jag fick "utköpt". Det var ett sexpack folkisar. Jag kände mig bra mycket större än vad jag var när jag fick sexpacket. Jag och min polare kände oss dock inte så stora så att vi visade oss bland folk med ölen. Nej, vi tog en veva in i skogen på Valborgsmässoafton för att hälla i oss varsitt sexpack. Det slutade med två öl för mig. Dessa tvingade jag i mig för jag tyckte, rent sagt, att det smakade för jävligt.

Idag var det alltså dags att ändra intrycket av Löwenbräu med en Oktoberfestbier. Jag kan väl börja med att konstatera att Löwenbräu smakar mycket godare i dag än när man var 14. Oktoberfestbier är en mycket ljus lager från München. Den smakar precis som en mycket ljus lager från just München fast mindre. Med andra ord en otroligt lättdrucken öl, trots sina 6,1% som Löwenbräu dolt väl i smaken. Jag kan förstå att den skulle passa utmärkt på en Oktoberfest i en enorm sejdel tillsammans med starka korvar, lederhosen, storbystade servitriser & tyrolerhattar för att den slinker ner oerhört lätt. Det är nog ändå det enda den passar till dock. För den lämnar inga intryck som fastnar och den är otroligt anonym och smakfattig. Speciellt som en tysk öl från det stolta München-området med stora anor inom ölbryggning.

Vill man dricka i stora mängder tillsammans med joddlande tyskar så skulle Löwenbräu få ett gott betyg men som öl i sig blir betyget klart svagare. Mer än öl för nybörjare som önskar lättdrucket, dock inte fjortonåringar...

Mattes betyg: 3 av 10

Patas betyg: 4 av 10

Patas tillägg: Denna öl doftar tyskt och smakar tyskt och den tog mig tillbaka till början av 90-talet och ett flertal resor till Giffhorn Tyskland därav det något högre betyget än det Mattias gett. Annars kan jag bara hålla med.

Nils Oscar - Harvest Ale

När jag denna morgon upptäckte, efter att lämnat dottern på dagis, att det var punktering på framhjulet på cykeln önskade jag att jag tränat mer på att köra på bakhjulet. Men det var bara att knata till jobbet.

Väl där gick dagen långsamt över till eftermiddag och det var dags för det nästan obligatoriska fredagsbesöket på Systembolaget, denna underbara institution, tillsammans med min bloggkollega. Där införskaffades några olika sorters maltdryck varav föregående inlägg var en. Den andra tillägnas detta stycke.

När det var dags att hälla upp Harvest Alen fyllde den pintglaset med en kopparfärgad vätska så snabbt att skummet nästan gick över kanten, det såg ljuvligt ut. Doften som spred sig kring glaset var full av malt som det sig bör. Fredagskvällen fick där den guldkant den alltid borde ha och punkteringen är nästan borta ur minnet.

Smaken sedan när den rullar nedför strupen är som en riktigt bra ale ska vara sådär lagom rostad och karamellig. Detta måste vara top of the line när det gäller svenska brygder.

Patas betyg: 8 av 10
Mattes betyg: 8 av 10

Nils Oscar - Brown Ale

Visst är det mysigt att ta sig en liten runda nere på Gröna Kiosken en fredag. Det skapar helgkänsla på något bisarrt och lite oroväckande sätt. Så här i höstens intåg så kände jag ett sug efter att prova på något mer bastant än de ljusa lager som passerat strupen under sommarmånaderna.

Mitt val föll på Nils Oscar Brown Ale. Ett säkert kort i ny tappning. Priset var väl strax under Selma Lagerlöf.

En fluffig krona som snabbt försvinner ovanpå en brunröd färg fyllde glaset. Oerhört mild och lättdrucken, vilket kan ha sin grund i 4,6 vol %, med en viss eftersmak av bränt som tilltalar mig. Med tanke på mina förväntningar utifrån tidigare Nils Oscar är väl ölen godkänd men ändå ingen toppkandidat. Rätt tam antar jag jämfört med exempelvis bryggeriets India Pale Ale eller deras Harvest Ale. Men den funkar helt klart en mörk höstfredag som denna.


Mattes betyg: 6 av 10
Patas betyg: 6 av 10